Astie kommer ur min första kull. Jag sparade två tikar för tänkt avel.

När Astie växte upp var både hon och nästan hela kullen av den jobbigare typen med massor av kamplust i alla former. Hela kullen var väldigt mycket på med mycket kamp på alla fronter.

Astie's bror Asko blev polishund i Örebro. På den negativa sidan av kullen var att två syskon fick bukspottkörtelfel men Aste var fri från sjukdomen.

Det var med en stor bävan som jag bestämde mig att para Astie och inte bara en gång utan tre gånger. Skulle hon bära på genen för
bukspottkörtelfel så att valparna blev sjuka? Astie ligger bakom alla mina kullar i någon form. Antingen via hennes döttrar eller via hennes son Fedor som blev far till min M-kull och sedan via dessa döttrar. Det är bara att konstatera att avel och genetik består av en stor portion tur.

 

Astie var inte någon exteriörstjärna och inte heller visade hon någon
bättre mentalitet på korningen. Men alla som träffade och kände henne blev imponerad över den naturliga dominans som hon hade.
var. Var det någon som kunde kallas för en alfatik så var det nog hon. Astie behövde aldrig slåss utan gick in med huvudet högt och styrde upp alla situationer.

 

Det blev en lång berättelse men eftersom hon finns med i alla Heratorpare i dagsläget anser jag att hon måste få ta lite plats.

​

​